Det blev förbjudet genom ett påbud av Nationalkonventet, och jag tror knappast, att någon av vårt folk förstår sig på, hur det skall göras.
Chauvelin stirrade framför sig med skenbart oseende ögon, medan samma bistra leende alltjämt spelade kring hans smala läppar. Något av den ansvarslösa äventyrslystnad, som var drivkraften till alla sir Percy Blakeneys handlingar, måtte för ögonblicket ha smittat hans dödsfiende.
Det var Chauvelins idé att låta ringa Angelus denna kväll, och han var mycket nöjd med sitt uppslag. Det var i dag den dag, då duellen skulle ha ägt rum. Klockan sju skulle den ha börjat, och Angelus-ringningen skulle ha varit signalen till stridens begynnelse. Det var en särdeles förnöjelig tanke, att samma ringning nu skulle ljuda som ett tecken på att »Den Röda Nejlikan» äntligen var krossad.
Till svar på Héberts häpna, förundrade blick sade Chauvelin helt lugn:
— Vi måste ha någon signal mellan oss och vakterna vid portarna ävensom med tjänstemännen nere vid hamnen, ty på ett bestämt klockslag skall amnestien träda i kraft, fängelserna öppnas och hamnen bli frihamn. Och jag har fått den idén, att Angelus skall bli den signalen; kanonerna vid grindarna och i hamnen kunna avskjutas till svar. Då skola fängelserna öppnas, och fångarna kunna antingen deltaga i kvällens fest eller omedelbart lämna staden, allteftersom de önska. Välfärdsutskottet har utlovat amnesti; det kommer att i allt hålla sitt löfte, och när medborgare Collot d’Herbois kommer till Paris med den glada nyheten, komma alla medborgare från Boulogne i fängelserna där att även få del av amnestien.
— Allt det där förstår jag, medborgare, sade Hébert, alltjämt något förbryllad, men inte Angelus-ringningen.
— Ett infall, vän Hébert, men jag vill ha det så.
— Men vem skall verkställa ringningen då, medborgare?
