Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/234

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

230

grym tillfredsställelse, och ett leende av djup glädje glimtade fram ur de smala, bleka ögonen.

Han såg sig omkring i rummet, där den stora scenen skulle utspelas: två soldater stodo på vakt utanför Marguerites fängelse, två andra nära dörren till korridoren; utanför denna dörr avvaktade ett halvt dussin män, som han själv utvalt, hans befallningar. Inom kort skulle hela rummet fyllas med soldater, och han själv och Collot skulle stå med blicken fäst vid dramats huvudaktör! Hébert med några särskilt utvalda soldater skulle stå på vakt hos Marguerite!

Nej, nej, denna gång hade han icke lämnat någonting åt slumpen, och nere på gården voro hästarna redan sadlade för att föra Collot och det dyrbara dokumentet till Paris.

Nej, ingenting hade lämnats åt slumpen, och hur det än gick, måste han segra. Sir Percy Blakeney skulle antingen skriva brevet för att rädda sin maka och draga vanära över sig själv, eller också skulle han i sista ögonblicket rygga tillbaka inför detta förfärliga krav och låta Chauvelin och Välfärdsutskottet få sin vilja fram med dem båda.

— I så fall kommer du att först ställas vid skampålen som spion och sedan hängas utan rannsakning och dom, min vän, tänkte Chauvelin, och vad din hustru beträffar … Bah, när du väl är ut vägen, betyder inte ens hon något längre.

Han lämnade Hébert på vakt i rummet. En oemotståndlig önskan grep honom att gå och kasta en blick på sin besegrade fiende och av dennes hållning söka gissa sig till vad han ämnade göra på kvällen.

Sir Percy hade fått ett rum i en av det gamla fängelsets övre våningar. Han var inte särskilt noga bevakad, och själva rummet hade gjorts så bekvämt som möjligt. Han hade verkat helt nöjd och belåten, när Chauvelin fört honom dit föregående afton.

— Jag hoppas ni förstår, sir Percy, att ni är min gäst här i natt, hade Chauvelin sagt i älskvärd ton, men