Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
229

— Mindre än fem minuter.

— Utmärkt. Se till att dörrarna äro öppnade och klockrepen lätt tillgängliga.

— Ja, medborgare. Jag skall själv föra honom hit en kvart före sju. Hur många man vill ni ha här inne i rummet i kväll?

— Låt en tropp soldater, som ni kan lita på, stå uppställda i linje utmed väggarna! Jag väntar mig varken motstånd eller svårigheter av något slag. Det hela är bara en formalitet, och engelsmannen har redan antytt att han är villig att gå med på den. Om han ändrar sig i sista stund, kommer inte Angelus att ringas, kanonerna inte att avskjutas och fängelseportarna inte att öppnas, och det blir ingen amnesti. Kvinnan kommer omedelbart att föras till Paris, och … Men han kommer inte att ändra sig, vän Hébert, slutade han i plötsligt förändrad, lätt ton, han kommer inte att ändra sig.

Samtalet mellan Chauvelin och hans medhjälpare hade förts viskande. Terroristen fäste sig visserligen icke vid om Marguerite hörde eller ej, men det hade blivit en vana att viska för denne man, vars tvetydiga handlingar och invecklade intriger icke lämpade sig att diskuteras högt.

Chauvelin satt vid det mitt i rummet stående bordet, just där han suttit föregående kväll, då sir Percys plötsliga uppenbarelse avbrutit hans reflexioner. Alla de papper, som tidigare täckt bordet, hade nu städats undan.

På detta bord stodo nu blott ett par stora, tunga, ljusstakar av tenn med höga talgljus i. Vidare funnos där ett bläckhorn, en sanddosa och några gåspennor — alltsammans ordnat för skrivandet och undertecknandet av det mångomtalade brevet.

I fantasien såg Chauvelin redan sin oförskämde motståndare, den djärve, våghalsige äventyraren, stå vid detta bord och skriva sitt namn under fullbordande av sin egen skam. Den bild, som sålunda framlockades, kom det skarpa, vesslelika ansiktet att lysa upp av