Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/236

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

232

På tältsängen, som tydligen var för kort för hans långa ben, låg den orubbligt lugne sir Percy utsträckt, raklång, djupt insomnad och med vidöppen mun.

Chauvelin gick fram till sängen och betraktade den man, som så ofta kallats det republikanska Frankrikes farligaste fiende.

Han var sannerligen en ståtlig man, det var Chauvelin redo att erkänna: de långa, kraftiga benen, det breda bröstet, de smala, vita händerna — allt vittnade om en man av börd, bildning och energi; även ansiktet verkade nu lika kraftigt och välskuret, när det ständigt själlösa leendet ej längre spelade kring de fasta läpparna och det lättjefulla uttrycket icke störde den rena pannans allvar. Ett enda ögonblick — i en enda glimt — var Chauvelin nära att beklaga att en så intressant karaktär skulle få ett så ömkligt slut.

Terroristen kände på sig att om hans egen framtid, hans egen ära och heder skulle stått i begrepp att bli så hopplöst krossade, skulle han gått av och an i det lilla rummet som ett djur, förtärd av självförebråelser och ånger, och brytt sin hjärna för att finna en utväg ur det fruktansvärda alternativ, som innebar vanära eller död.

Men denne man drack och sov.

— Kanske det är honom likgiltigt!

Och liksom till svar på Chauvelins förbryllade tankar ljöd en kraftig snarkning från den sovande äventyraren.

Chauvelin suckade, förvirrad och bekymrad. Han såg sig omkring i rummet och gick därpå fram till ett litet sidobord, som stod vid väggen, och på vilket ett bläckhorn och några gåspennor voro framställda.

Där lågo även några pappersblad kringströdda. Helt vårdslöst bläddrade han igenom dessa och fann därvid en sida, varpå följande ord voro skrivna:


»Medborgare Chauvelin!

Mot gengäld av en summa av ytterligare en million francs …»