Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
233

Det var begynnelsen på brevet! … Endast några få ord ännu med åtskilliga rättelser och felstavade ord — en begynnelse, skriven av den där druckne tokens ostadiga hand — endast ett försök ännu så länge.

Men icke desto mindre — en begynnelse.

Bredvid detta papper låg det av Chauvelin skrivna konceptet.

Han hade alltså fattat sitt beslut! Det var hans bestämda avsikt att med egen hand underteckna sin egen evärdeliga vanära — och med den avsikten i sinnet sov han!

Chauvelin kände papperet darra i sin hand. Han kände sig underligt upprörd och nervös nu, när slutet var så nära … så säkert …

— Det är väl inte så förbaskat bråttom med det där … säg … monsieur … hm … Chaubertin? kom det nu från den långsamt vaknande sir Percy med tämligen tjock, släpig stämma och åtföljt av en utdragen gäspning. Jag har inte fått det där fördömda skräpet riktigt färdigt än.

Chauvelin ryckte till så att han tappade papperet. Han böjde sig ned för att ta upp det.

— Nej, men varför blir ni så rädd, sir? fortsatte sir Percy lättjefullt. Trodde ni jag var berusad? Jag försäkrar er, sir, på min ära att jag inte är så berusad som ni tror.

— Jag betvivlar inte alls, sir Percy, svarade Chauvelin ironiskt, att ni är fullständigt herre över alla edra storartade själsförmögenheter. Jag måste be er om ursäkt för att jag har rört era papper, tillade han och lade det halvskrivna arket tillbaka på bordet. Jag tänkte att om brevet kanske var färdigt …

— Det skall bli, sir … det skall bli … för jag är inte berusad, det försäkrar jag er … och kan skriva med stadig hand … och göra min namnteckning heder …

— När tänker ni ha brevet färdigt, sir Percy?