Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
235


XXX.
DEN ENGELSKE SPIONEN.

Kvällens mörka skuggor började omsider att tätna.

Inom Gayoles fästningsmurar hade den nedgående solens sista strålar för länge sedan upphört att sprida sin bleknade glans och det grå skymningsljuset kunde icke genomtränga de grova stenomfattningarna och de dammiga fönsterrutorna. I det stora rummet på nedre botten, vars fönster vette utåt den breda promenaden på de södra vallarna, rådde en tystnad, som var rent av tryckande. Luften var tung av lukten från de båda rykande talgljusen på bordet.

Runt kring rummets väggar stod en rad gestalter i mörkblå uniformer med röda uppslag, mörka byxor och grova ridstövlar och med påskruvade bajonetter, stilla som automater.

På något avstånd från mittelbordet och utanför den egentliga ljuskretsen stod en liten tropp av fem soldater i samma blå och röda uniform. En av dessa var sergeant Hébert. Och mitt ibland dem sutto två personer — en kvinna och en gammal gubbe.

Abbé Foucquet hade för endast några minuter sedan blivit ditförd från sin cell och tillsagd att giva akt på vad som försiggick omkring honom, varefter han skulle få gå till sin gamla kyrka, S:t Joseph, och ringa Angelus ännu en gång, innan han och hans anhöriga för alltid lämnade Boulogne.

Denna ringning skulle bliva signalen till öppnande av alla fängelseportar i staden.

Denna kväll skulle alla fritt få komma och fara, som de behagade. Och när abbén ringt Angelus, skulle han ha full tillåtelse att utanför stadens område förena sig med François och Félicité och deras gamla mor, hans syster.