234
— »Drömmen» måste lämna hamnen vid flodtiden, sade sir Percy med grumlig röst. Det är förbaskat god tid till dess … eller hur, sir?
— Vid solnedgången måste det skrivas färdigt, sir Percy — icke senare.
— Vid solnedgången — icke senare, mumlade Blakeney i det han åter sträckte ut sina långa ben på den lilla bädden och gäspade högljutt. Jag skall inte låta er vänta, mumlade han. Det är böveln så god tid till dess. Brevet skall bli skrivet med min bästa sköns … skönskri … Jag är, Gud förlåte mig, inte alls så drucken, som ni tror, att jag är …
Men liksom för att bevisa osanningen av denna försäkran, hade han knappast hunnit uttala dessa ord, förrän hans jämna, snarkande andhämtning förkunnade, att han redan var djupt insomnad igen.
Med en ryckning på axlarna och en blick av obeskrivligt förakt på sin besegrade fiende vände Chauvelin sig ifrån honom och gick ut ur rummet.
Då han kommit ut i korridoren, kallade han till sig sin ordonnans och gav stränga befallningar om att mera vin eller brännvin på inga villkor finge serveras åt engelsmannen.
— Han har ännu två timmar på sig att sova bort verkningarna av alla starka drycker, han har förtärt, sade han för sig själv, och vid den tiden bör han vara i stånd att skriva med stadig hand.
