allt bordet, som stod där med papper, pennor och bläck, uppenbarligen färdigt för den ohyggliga, avskyvärda handlingens fullbordande — allt detta kom hennes hjärtas slag att avstanna, som om dödens isande hand gripit fast däromkring.
— Om kvinnan där rör sig, talar eller skriker, så sätt genast munkavle på henne! sade Collot barskt, i samma ögonblick som hon satte sig ned. Sergeant Hébert ställde sig då tätt bredvid henne med munkavle och rep i handen, och två soldater lade sina händer tungt på hennes axlar.
Men hon varken rörde sig eller talade — icke ens när efter några sekunder en högljudd, glättig röst hördes giva eko i någon avlägsen korridor och dörren kort därefter öppnades och hennes man, åtföljd av Chauvelin, inträdde.
Ex-ambassadören befann sig tydligen i ett tillstånd av stark nervös överretning. Han höll händerna hårt hopknäppta bakom ryggen och alla hans rörelser voro förvånande osäkra och ryckiga.
Men sir Percy såg ut som likgiltigheten och bekymmerslösheten själv. Hans spetshalsduk var knuten med den allra noggrannaste omsorg. Sin lornjett höll han lyftad just på det mest fulländat eleganta sätt, och hans ljusa kragkappa var tillbakakastad, så att man kunde se den utsökt vackert broderade västen därunder.
Han företedde i denna stund en bild av den mest sprättiga londonelegans. Man kunde ha trott, att han trädde in i en kunglig salong i sällskap med en ärad gäst.
Marguerites blick hängde som fastsmidd vid honom, då han nu kom inom den ljuskrets, som kastades kring talgljusen. Men ej ens med tillhjälp av det skarpa sjätte sinne, som en älskande kvinna äger, kunde hon upptäcka den minsta darrning på den aristokratiskt fina handen, som höll den guldbågade lornjetten, eller den minsta skälvning kring de fast formade läpparna.
När detta skedde slog den gamla tornklockan en kvart före sju.
