238
Klockan var nu nära sju, och mitt i rummet med ljusskenet klart fallande över ansikte och gestalt satt sir Percy vid bordet med pennan i hand och skrev.
Tätt bakom honom stod Chauvelin på den ena sidan och Collot d’Herbois på den andra, båda med spända, glödande ögon betraktande skrivningen av det viktiga brevet.
Sir Percy tycktes ej hava någon brådska. Han skrev långsamt och betänksamt. Helt omsorgsfullt avskrev han varje ord av det koncept, som placerats framför honom. Stavningen av några av de franska orden tycktes till en början vålla honom mycket huvudbry, ty då han började, yttrade han många lustiga och självnedsättande anmärkningar om sin bristande bildning och om sin försumlighet att i ungdomens dagar lära den ädla konsten att väl tala ett så elegant språk.
Efter en stund tycktes han emellertid finna sig bättre tillrätta med sin uppgift eller ock bliva mindre hågad för att tala, då han ju endast fick korta, enstaviga svar på sina skämtsamma yttranden.
Fem minuter hade nu förflutit utan något annat ljud än det spasmodiska raspandet av sir Percys penna på papperet, varvid Chauvelin och Collot noga gåvo akt på varje ord han skrev.
Men under tiden hade så småningom ett avlägset brusande ljud, liknande bränningarnas slag mot en klippig strand, börjat bryta kvällens stilla tystnad. Allt närmare kom det, allt starkare blev det och allt eftersom det växte i styrka, blev det alltmera växlande och olikartat. Visserligen fortfor det entoniga, fjärran bruset alltjämt, men över de mera avlägsna ljuden hördes nu gällare toner bryta fram, och då och då skar ett högljutt skratt genom sorlet och över det brusande bullret, som nu tycktes som ett ackompanjemang allenast till de enstaka högre ljuden.
Boulognes glada, festfirande befolkning hade nu lämnat Place de la Sénéchaussée och tågade runtomkring staden genom de breda alléerna ovanpå vallarna. De kommo nu förbi Gayoles fästning, skränande,
