Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
241

Sir Percy stannade ett ögonblick med sin skrivning och satt med pennan i handen liksom försänkt i djup eftertanke.

— Jaså, de önska se mig! sade han med ett skratt. Nå, så för tusan — varför inte låta dem få det?

Därpå avslutade han brevet med ett par snabba penndrag och tecknade sin underskrift med en djärv sväng, allt under det att folkhopen, knuffande, skrikande och stojande samt förbannande soldaterna, alltjämt högljutt begärde att få se »Den Röda Nejlikan».

Chauvelin kände det, som om hans hjärta rent av skulle brista, så våldsamt klappade det.

Med ena handen lätt tryckt mot brevet, sköt då sir Percy sin stol tillbaka från bordet, och med sin mjuka, muntert klingande röst sade han återigen:

— Nå, så för tusan — låt dem få se mig!

Med dessa ord sprang han upp från stolen och fattade de båda stora, tunga tennljusstakarna, en i vardera handen, samt rätade upp sig till sin fulla längd och höll dem, med sina starka armar sträckta i höjden, högt över sitt huvud.

— Brevet — — mumlade Chauvelin med hest viskande röst.

Men just som han hastigt sträckte ut sin av iver och nervspänning darrande hand mot brevet på bordet, kastade Blakeney med ett plötsligt högljutt rop de tunga ljusstakarna i golvet.

Med en förskräcklig smäll slogo de mot golvet, ljusen släcktes ut, och hela rummet blev ögonblickligen alldeles kolmörkt.

Folkhopen därutanför uppgav ett vilt tjut av förfäran. Människorna hade blott för ett ögonblick fått se en skymt av en jättelik gestalt, som — med sina armar högt uppsträckta — förefallit övernaturligt lång och stor och varit på ett spöklikt sätt belyst av talgljusens fladdrande sken. Sekunden därefter hade han mitt för deras ögon försvunnit i fullständigt mörker.


D. G. N. 16