240
oavbrutet. Pierroter och pierretter, harlekiner och kolumbiner hade arbetat upp sig till ett riktigt rus av fröjd, ledsagat av högljudda skrik och skratt.
Då de nu alla sprungo uppför trappan och fingo syn på det öppna fönstret, som nästan var i jämnhöjd med marken, och det stora, dunkelt upplysta rummet därinnanför, läto de höra ett väldigt, mångstämmigt: — Hurra! för den faderliga regeringen därborta i Paris, denna regering, som givit dem tillfälle till all denna lustbarhet och fröjd.
Härvid påminde de sig vad som var orsaken till den allmänna benådningen, den stora nationalfesten och hela det lysande festtåget. Någon i hopen började då ropa:
— Allons! Låt oss få kasta en blick på den där engelske spionen!
— Låt oss få se »Den Röda Nejlikan»!
— Ja, ja. Låt oss få se hur han ser ut!
De skreko, hoppade och sprungo runt omkring det öppna fönstret, svängde sina lyktor och begärde högljutt, att de skulle få se den engelske spionen.
Ansikten, våta av regn och svett, försökte att titta in genom fönstret. Och Collot befallde då helt kort, att soldaterna genast skulle stänga fönsterluckorna och fösa undan folkmassan, men folkmassan lät sig ej undanfösa. Den ville ej bliva förvägrad det, som den begärde, och då soldaterna försökte stänga fönstret, sönderslogos rutorna i vredesmod av minst tjugo knutna nävar.
— Jag kan icke avsluta detta brev på eder rotvälska, sir, medan detta fördömda oväsen pågår, sade sir Percy i stilla, lugn ton.
— Det är ej mycket ni nu har kvar att skriva, sir Percy, eggade honom Chauvelin med nervös otålighet. Avsluta nu brevet, det ber jag er, och begiv er sedan iväg från den här staden.
Skicka då bort detta fördömda pack! genmälde sir Percy fortfarande helt lugnt.
— De vilja rakt inte gå. De önska se er — —
