lande segerstolthet och skadeglädje samt av dödlig grymhet och vilt hat.
— Till Paris, skrek Chauvelin vilt till honom. I Robespierres händer — — Brevet! —
Därpå sjönk han flämtande och utmattad ned på närmaste stol.
Utan att åter se sig om, ropade Collot nu högljutt på de karlar, som skulle följa honom till Paris. Det var utvalda ryttare, ståtliga soldater från det gamla municipalgardet. Under hela det bullrande oväsendet hade de ej brutit ledet och nu marscherade de i fullkomlig ordning efter medborgare Collot ut ur rummet.
Fem minuter hade ej kunnat förflyta, förrän man nedifrån gården hörde trampet av hästar och tuggande på betsel. Och så ljöd ett rop från Collot och man hörde en kavalkad med halsbrytande fart galoppera bort — på väg till det fjärran Paris.
XXXI.
ANGELUS.
Så småningom dog allt sorl och oväsen bort runtomkring Gayoles gamla fästningsbyggnad.
De festande folkskarornas skrik och skratt ljödo nu, sedan den plötsliga förskräckelsen helt hastigt åter lagt sig, liksom det dämpade dånet av er på avstånd rullande åska, då och då överröstat av någon ung flickas högljudda, gälla skratt eller av en kraftig fanfar från mässingstrumpeterna.
Fullständig tystnad och stillhet rådde inne i rummet, detta rum, i vilket det nyss varit en sådan uppståndelse, där så många hjärtan klappat av vilda, stormande sinnesrörelser och där en hämndens och hatets,
