244
kärlekens och passionens fasansfulla tragedi nyss utspelats.
Soldaterna voro borta — somliga hade rusat efter festtågets skaror, andra hade följt Collot d’Herbois, och några hade gått med Hébert för att eskortera den gamle prästen som skulle ringa Angelus.
Chauvelin som var alldeles utmattad av de häftiga känslor av ångest, spänd väntan och jublande segerfröjd, vilka skakat hans själ, satt liksom försjunken i en dröm, halvt medvetslös, men fullkomligt lycklig och belåten. Utan fruktan och bävan var han också, ty hans seger var fullbordad och fullständig, och han bekymrade sig nu icke om, ifall han fick leva eller dö.
Han hade levat länge nog för att få se sin fiendes fullkomliga tillintetgörelse och vanära.
Vad det nu blivit av sir Percy Blakeney och av Marguerite, det visste han icke och aktade ej heller därpå.
Förmodligen hade engelsmannen rest sig upp från golvet och skyndat bort genom dörren eller fönstret, ty naturligtvis var han ivrig att så fort som möjligt föra sin hustru ut ur staden. Inom ett par minuter skulle Angelus ringa, stadsportarna öppnas, hamnen bliva fri för alla.
Och Collot var snart en halvmil utanför Boulogne — en halvmil närmare Paris.
Vad betydde det väl nu, vad det sedan blivit av det stackars engelska blomstret, den på allfarsväg vissnade och nedtrampade »Röda Nejlikan»?
Ett lätt buller kom honom i detta ögonblick att rycka till. Tvivelsutan hade han suttit och drömt. Han hade försjunkit i något slags sömnliknande dvala efter de nyss gångna fyra dagarnas utpinande oro och tröttande rastlöhet. För visso hade han varit omedveten om allting omkring sig, ja, omedveten om tid och rum. Men nu var han med ens fullt vaken.
Åter hörde han nu samma lätta buller — det var som om någon eller någonting rört sig i rummet.
Han stirrade spejande in i mörkret, men kunde icke urskilja någonting. Då steg han upp och gick till dör-
