Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
21

då; och det var alltid just lagom med solsken att tjäna som förevändning för den ena damen att få visa sin nya muslinklänning och den andra sin ljusa, vadderade kjol.

Marken var dessutom då torr och fast, lämplig för promenad såväl som för uppslående av tält och marknadsstånd. Och av det slaget fanns det fullt upp detta år: taskspelare och jonglörer från alla världens hörn, tycktes det, ty där fanns en man, som var lika svart i ansiktet som herrarnas trekantiga hattar, och en annan med sådana platta, gula kinder att man kom att tänka på pudding och äggula och allt möjligt annat gult.

Där fanns ett tält, där hundar — alla slags hundar, stora och små, svarta, vita och bruna — gjorde sådant, som ingen kristen människa med respekt för sin egen ryggrad skulle vågat utföra, och ett annat, där en gammal man med kuslig uppsyn lät bönstjälkar och promenadkäppar, mynt och spetsnäsdukar försvinna i tomma luften.

Och det var så varmt och ljuvligt, att man kunde sitta ute i det gröna och lyssna till musiken och se på, när ungdomen trådde dansen på gräsplanen.

Den förnäma världen hade ännu inte anlänt, medan enklare folk ätit middag mycket tidigt för att hinna med att roa sig grundligt för de sex pence det kostade i inträde.

Där fanns så mycket att se och förlusta sig med — bollspel i gröngräset, en präktig målskjutningsdocka, en kägelbana och två karuseller, apor, som gjorde konster, och dansande björnar, en kvinna, så tjock att tre män inte kunde räcka omkring henne med sina utsträckta armar, och en man, så mager att han kunde bära en dams armband kring halsen och hennes strumpeband kring midjan.

Där funnos lustiga små dvärgar med smala ansikten och listigt sätt och en jätte, som hade kommit ända från Ryssland — påstods det.