248
Ett litet nätt rimmeri, tycks det mig, monsieur, och ett rimmeri, som, ifall det rätt översättes, kommer att högeligen behaga er vän och härskare medborgare Robespierre — — Er kamrat medborgare Collot har nu kommit ett gott stycke på väg till Paris med det — — Ja, besitta det, monsieur — såsom ni just nyss helt riktigt sade — jag skulle verkligen inte kunna döda er, ty Gud har nådeligen bestått mig med ett saliggörande sinne för humor — —
Just medan han yttrade detta, förklingade Angelus’ tredje »Ave Maria» i den stilla rymden. Och från hamnen och det gamla slottet hördes kanonernas väldiga dån.
Över hela Boulogne förkunnades nu på detta sätt, att stunden var inne för portarnas och hamnens öppnande och för den allmänna benådningen och frigivningen.
Chauvelin var dödsblek av raseri, förskräckelse och besviken hämndlystnad.
Hastigt tog han ett språng mot dörren, driven av ett vilt begär att kalla på hjälp — men sir Percy hade nu lekt länge nog med sitt byte. Minuterna flögo framåt, Hébert och några av hans soldater skulle ju snart kunna komma tillbaka, och det var nu hög tid att tänka på räddning och flykt. Snabbt som en jagad panter kastade han sig mellan sin fiende och dörren och avskar dennes möjlighet att kalla på hjälp. Därpå grep har den lille mannen i axlarna och sköt honom tillbaka till den del av rummet, där Marguerite och abbé Foucquet nyss hade suttit.
Den med duk och rep försedda munkavlen, som varit avsedd för en kvinna, låg på golvet där bredvid. Hébert hade kastat ned den där, då han marscherade bort till kyrkan med den gamle abbén.
Med snabba och skickliga händer lyckades sir Percy inom några minuter att förvandla Chauvelin till ett stumt och orörligt bylte.
Efter fyra dagar av en tärande nervspänning, som nu slutat med en så ytterlig stegring av våldsamma sinnesrörelser, var ex-ambassadören försvagad till både
