Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/253

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
249

själ och kropp, då Blakeney däremot med sitt alltid orubbliga lugn och sin sällsynta styrka och spänstighet var frisk och utvilad till kropp och själ. Han hade sovit lugnt hela eftermiddagen, sedan han grundligt uttänkt alla sina planer, varvid han ej överlämnat någonting åt slumpen utan ordnat allt metodiskt och snabbt och med fullständigt lugn.

Sedan han fullkomligt övertygat sig om att repen voro stadigt knutna och munkavlen var säkert fastgjord, så att Chauvelin var alldeles maktlös och hjälplös, lyfte han upp det orörliga byltet och bar det i sina armar in i det närgränsande rummet — det rum, i vilket Marguerite under tolv timmar lidit ett fasansfullt martyrskap.

Han lade sin bundne, avväpnade fiende på soffan, och för en sekund blickade han ned på honom med en säregen känsla av ett medlidande, som var fullkomligt fritt från förakt.

Skenet från lampan i det yttre rummet föll matt och dunkelt över Chauvelins orörliga gestalt. Han tycktes hava förlorat medvetandet ty ögonen voro slutna. Men händerna, som voro fast bundna intill kroppen, skälvde dock på ett nervöst spasmodiskt sätt.

Med en godmodig ryckning på axlarna vände sig sir Percy ifrån honom, men innan han lämnade honom tog han upp en papperslapp ur sin västficka och stack den mellan Chauvelins skälvande fingrar.

På detta papper stod den lilla fyraradiga vers skriven, vilken inom de närmaste tjugufyra timmarna skulle komma att läsas av Robespierre och hans ämbetsbröder.

Därefter lämnade Blakeney omsider rummet.