250
XXXII.
MARGUERITE.
Då han kom tillbaka ut i det stora rummet, stod Marguerite bredvid bordet, framåtlutad liksom i ångestfull, spänd väntan.
Icke för en enda sekund under dessa viktiga stunder, då hans dyrbara liv stod på spel, svek hennes mod eller sinnesnärvaro.
Då han sprang upp från stolen med ljusstakarna i händerna, sade hennes sjätte sinne henne i en blixt vad han ämnade göra och hur han önskade att hon skulle handla.
När det blev kolmörkt i rummet, stod hon fullkomligt stilla. När hon hörde brottningen på golvet, darrade hon icke ens, ty hennes älskande hjärta hade redan sagt henne, att han aldrig skulle lämna det vanärande brevet i sina fienders händer.
När det sedan vart en allmän uppståndelse, när soldaterna rusat bort och Chauvelin ensam var kvar, drog hon sig stilla in i rummets mörkaste vrå. Hon andades knappast … hon väntade blott … väntade på ett tecken från honom!
Hon kunde icke se honom, men hon kände hans älskade närvaro där — någonstädes helt nära henne — och hon visste att han önskade, att hon skulle vänta där. Under tystnad lyssnade hon till hans ord, redo att hjälpa, om han kallade på henne, och likaså redo att stå stilla och vänta.
Först då hennes dödsfiende försvarslös burits ut ur rummet, trädde hon fram ur mörkret, och nu stod hon där i lampans fulla sken, som lyste på hennes guldblonda hår, på hennes kinders fina rodnad och hennes underbara ögon, i vilka kärlekens eld strålade.
