Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/256

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

252

gagna sig av den välkomna tillåtelsen att lämna denna farliga plats.

De vandrade under tystnad framåt, Marguerite med handen vilande på sin makes arm.

Snart kommo de till en liten flock soldater, som tydligen en smula osäkra och obeslutsamma stodo kvar vid de öppna fängelseportarna.

— Se, där går engelsmannen, sade en av dem.

— Morbleu! Han är på väg tillbaka till England, anmärkte en annan i likgiltig ton.

Boulognes stadsportar hade öppnats för alla, då det ringt Angelus och kanonerna började dåna. Den allmänna amnestien hade proklamerats, alla hade rätt att komma och gå som de ville, skiltvakterna hade fått order att icke ropa an någon och att låta envar passera.

Ingen visste att de storslagna planerna på fullständig förintelse av »Den Röda Nejlikan» och hans liga gått om intet, att Collot red till Paris med en oerhörd mystifikation och att den man, som tänkt ut och nära nog genomfört den mest djävulskt grymma plan, vilken någonsin haft till syfte att tillintetgöra en fiende, låg hjälplös, bunden och försedd med munkavle, i sitt eget fäste.

Följaktligen kunde det lilla sällskapet, som bestod av sir Percy och Marguerite, lord Anthony Dewhurst och lord Hastings, utan att bli hejdade gå ut genom Boulognes stadsportar.

Utanför stadens område möttes de av lord Everingham och sir Philip Glynde, som hämtat abbé Foucquet utanför den lilla kyrkan och ledsagat honom ut ur staden.

Samtidigt hade François och Félicité tillika med sin gamla mor blivit omhändertagna av andra medlemmar av »Den Röda Nejlikans förbund».

— Vi voro allesammans med i festtåget, utklädda i all möjlig trasgrannlåt, förklarade lord Tony för Marguerite, medan hela sällskapet hastigt gick ned mot hamnen. Vi visste inte vad som skulle hända … Det enda vi visste var att vi skulle behövas ungefär så här