Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/257

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
253

dags — vid den tiden, då duellen skulle ha utkämpats — och någonstans nära de södra fästningsvallarna … och vi ha alltid bestämda order att blanda oss med varje folksamling, som kan uppstå. Då vi sågo Blakeney lyfta ljusstakarna, förstodo vi vad som komma skulle och skyndade alla till de poster, som hade blivit bestämda. Det var mycket enkelt, alltsammans.

Den unge mannen talade glatt och i lätt ton, men genom hans muntra skämt trängde hänförelsen och stoltheten hos en soldat över hans befälhavares ära och djärvhet.

Mellan stadsmurarna och hamnen rådde liv och rörelse.

Den engelska postbåten skulle lyfta ankar vid tidvattnets vändning, och enär vem som helst hade frihet att gå ombord utan pass, var där nu gott om passagerare, som ämnade styra kosan till frihetens land.

Två Jollar från »Drömmen» lågo i beredskap i hamnen, väntande på sir Percy och hans sällskap.

Under tystnad stego de ned i dessa båtar, och då de stucko ut från land, började den gamle abbé Foucquet att sakta läsa »Pater Noster» och »Ave».

Han tog emot glädje, lycka och trygghet med samma blida filosofi, varmed han skulle hälsat döden, men Marguerites av kärleken skärpta öron uppfattade, att han vid slutet av varje »Pater Noster» mumlade en bön om, att den gode Guden måtte beskydda och bevara deras engelske räddare.

— — —

Endast en gång gjorde Marguerite en häntydan på den förskräckliga tid, som nu tillhörde det förgångna.

Det var en dag, då de vandrade tillsammans i sin vackra trädgård i Richmond. Det var afton, och luften var fylld av doften från daggvåt mylla, från sent blommande rosor och från vissnande reseda.

Hon hade stannat i allén och lade nu en skälvande hand på hans arm, i det hon lyfte sina av en öm lidelses tårar skimrande ögon mot hans ansikte.

— Percy, viskade hon, har du förlåtit mig?