Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/258

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

254

— Vad då, min vän?

— Den där förfärliga kvällen i Boulogne … det som den där avgrundsanden fordrade … hans ohyggliga »antingen — eller» … det var ju jag, som bragte det över dig … det var mitt fel alltsammans.

— Nej, min älskling, jag tackar dig i stället för det!

— Tackar mig?

— Ja, sade han. Om inte den kvällen i Boulogne hade varit, och om inte dessa alternativ hade förelagts mig av den där djävulen, då skulle jag kanske aldrig ha vetat, hur mycket du är för mig.

Blotta minnet av all denna natts sorg, ångest och pinande förödmjukelse tycktes helt förändra honom: rösten blev genomträngande, händerna knötos hårt. Men Marguerite smög sig närmare intill honom, lade sina båda händer på hans bröst och viskade sakta:

— Och nu?

Med en sällhet så stor, att den gränsade till smärta, slöt han henne i sina armar och viskade allvarligt:

— Nu vet jag det.