24
Men det hela efterlämnade ett intryck av vemod och undertryckt ångest hos de präktiga bondpojkarna från Richmond, som kommit dit med sina hustrur eller fästmör för att roa sig på marknaden, och alla gingo med glädje ut ur det dystra tältet till solskenet, glädjen och sorlet.
— Hu! Jag känner mig riktigt kuslig, när jag ser henne! sade Polly den vackra uppasserskan från värdshuset nere vid floden. Och jag måste då säga att jag inte kan förstå varför vi här i England skulle skicka våra surt förvärvade slantar till de där skurkarna och mördarna på andra sidan vattnet. Att svälta, så att säga, gör inte en mördare till en bättre människa, om han fortsätter med att mörda, tillade hon med oemotsäglig, om än ogrammatikalisk logik. Kom, så gå vi och titta på något roligare.
Och utan att vänta på svar styrde hon kosan mot den livligare delen av marknadsområdet, tätt följd av en rödbrusig yngling med något fåraktigt utseende, vilken tydligen var hennes uppvaktande kavaljer.
Klockan närmade sig nu tre, och den förnäma världen började anlända. Lord Anthony Dewhurst var redan kommen och gick omkring och klappade alla vackra flickor under hakan till stor förargelse för deras fästmän. Den ena damen efter den andra uppenbarade sig, och de enklare kvinnornas hjärtan klappade allt livligare vid åsynen av de ståtliga brokadklänningarna och de nya Charlotte-hattarna av rynkad sammet och med mjuka plymer, vilka voro så klädsamma för de vackra ansiktena under dem.
Högljutt tal, pladder och skratt pågingo överallt, och här och var hörde man en och annan fransk röst. En mängd franska damer och herrar hade infunnit sig. Det var lätt att känna igen dem även på avstånd, ty deras kläder voro diskretare till färgen och mindre eleganta än deras engelska gelikars.
Men de voro ändå fina damer och herrar — hertigar och hertiginnor och grevinnor, som kommit till England av fruktan för att bli mördade av de där djävlarna
