i deras eget land. För tillfället fanns det fullt av franska emigranter i Richmond, där de välkomnades både på slottet och i sir Percy och lady Blakeneys ståtliga hem.
Där komma just nu sir Andrew Ffoulkes och hans hustru. Vacker och näpen är hon som en riktig liten porslinsdocka, i sin moderna klänning med kort liv, med sitt bruna hår i mjuka vågor över den klara pannan och sina stora, nötbruna ögon med oförställd beundran fästade på den ridderlige maken vid hennes sida.
— Inte att undra på, att hon avgudar honom, suckade vackra Polly, sedan hon gjort en liten knix för mylady. Tänk vilka tappra bedrifter han har utfört av kärlek till henne! Räddade henne ur klorna på de där mördarna där borta i Frankrike och förde henne till England efter att ha slagits alldeles ensam mot en hel rad av dem, har jag hört sägas. Har ni inte hört berättas om det, master Thomas Jezzard?
Och hon tittade utmanande på sin ödmjuke kavaljer.
— Bah! svarade master Thomas med ovanligt eftertryck till svar på den föraktfulla blicken i hennes bruna ögon, det var inte han ensam, som gjorde det, som ni mycket väl vet, miss Polly. Sir Andrew Ffoulkes är en tapper herre, det kan jag svära på, men den som kämpar ensam mot de där grodätande mördarna är den som man kallar »Den Röda Nejlikan», den tappraste mannen i hela världen.
Men just som han nämnde nationalhjälten, tyckte han sig i Pollys ögon läsa en hänförelse, som han inte gärna kunde taga åt sig, och därför tillade han, en smula stucken:
— Men folk säger att den där »Röda Nejlikan» är förfärligt vanlottad, och det är därför han aldrig visar sig. Folk säger att han är en riktig kråkskrämma och att ingen fransos kan se honom i ansiktet två gånger, för han är så ful, och därför släppa de hellre ut honom ur landet än de se honom igen.
