Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

28

namnlösa skribenter, lyfte han högtidligt på hatten såsom en gärd av aktning för dessa genier.

— Tror ni att »Den Röda Nejlikan» är död, mr Clutterbuck? Att de där rysliga fransoserna ha mördat honom? Det kan ni väl inte mena? suckade Polly sorgset.

Mr Clutterbuck förde handen till hatten utan tvivel för att än en gång vädja till de okända skalderna men avbröts, just som han ämnade ge uttryck åt djupsinniga tankar, av ett långt, högljutt skratt, som ekade från ett avlägset hörn av marknadsplatsen.

— Kors! Det där skrattet skulle jag känna igen var som helst! sade miss Quekett, medan allas blickar vändes åt det håll, varifrån det muntra ljudet kommit.

Halva huvudet högre än alla de omgivande vännerna stod sir Percy Blakeney mitt i en elegant klädd liten skara, som tydligen just passerat ingången, och hans lättjefulla blå ögon under de tunga ögonlocken granskade de brokiga folkskarorna omkring honom.

— Han är sannerligen en ståtlig man, anmärkte Johnny Cullen.

— Ja, det är då visst och sant, suckade Polly, som hade anlag för sentimentalitet.

— För att tala med skalderna, förklarade mr Clutterbuck menande, är det inte längden, som gör mannen.

— Inte fina kläder heller, tillade master Jezzard, som inte gillade Pollys sentimentala suck.

— Där kommer lady Blakeney! viskade miss Barbara plötsligt och grep mr Clutterbuck hårt i armen. Å, vad hon är vacker i dag!

Marguerite Blakeney var verkligen vacker och strålande av ungdom och lycka. Hon hade just gått genom grindarna och kom gående över gräsmattan mot musikestraden.

Hon var klädd i en åtsittande dräkt av skiftande grönt tyg. Den stora Charlotte-hatten av sammet i stil med klänningen kastade en djup skugga över den