Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
29

övre delen av ansiktet och gav ett mjukt behag åt den fina ovalens linjer.

Långa spetsvantar betäckte hennes armar och händer, och en schal av genombruten vävnad, kantad av matt guld, var löst kastad om hennes skuldror.

Ja, hon var vacker! Det har aldrig någon grinig historieskrivare förnekat, och ingen, som känt henne tidigare och som återsåg henne denna sensommareftermiddag, kunde undgå att märka att hennes magnetiska personlighet ytterligare vunnit i charm.

Det var en obeskrivlig ljuvhet i hennes ansikte, då hon nu livligt såg sig omkring åt alla håll; och hennes ögon glittrade av en livsglädje, som var oemotståndligt bedårande.

Just nu var hon inbegripen i livligt samtal med den unga flicka, som gick vid hennes sida.

— Ja, sade hon med ett glatt leende, vi skola nog få rätt på er Paul, var inte orolig för det. Bevare mig, barn, ni har väl inte glömt, att han är i England nu, och det är sannerligen ingen fara för att han skall bli bortrövad här mitt på ljusa dagen!

Den unga flickan ryste till litet, och hennes barnsliga ansikte blev en nyans blekare. Marguerite tog hennes hand och tryckte den vänligt.

Juliette Marny, som helt nyligen anlänt till England och som på ett underbart sätt i sista stund ryckts undan giljotinens kniv, kunde knappast ännu fatta, att hon och den man hon älskade verkligen voro utom all fara.

— Där är monsieur Déroulède! sade Marguerite efter en kort paus, varunder den unga flickan fick tid att hämta sig, och pekade på en grupp av herrar i närheten. Han är bland vänner, som ni ser.

De utgjorde i sanning en vacker tavla, dessa två kvinnor, där de stodo tillsammans i det gröna med den strålande septembersolens gyllene sken över sina gestalter. Marguerite, lång och drottninglik i sin präktiga klänning och sina dyrbara juveler, Juliette, smärt och flickaktig, klädd helt i vitt, med en mjuk