Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

32

avlägsnade sig med envis, om ock oridderlig regelbundenhet.

Hans närvaro vid folkfesten hade varit en allmän överraskning, ty alla trodde att han alltjämt var borta och fiskade i Skottland eller jagade i Yorkshire — var som helst utom i närheten av sin förälskade makas förklädesband. Själv tycktes han vara medveten om att han inte var väntad till denna eftersommarfest, ty när han gick sin maka och Juliette Marny tillmötes och med en bugning här och en nick där besvarade de många hälsningarna från underhavande och vänner, låg det ett avbedjande uttryck i hans vackra ansikte, och hans leende verkade påtagligt blygt.

Marguerite lät undslippa sig ett lyckligt litet skratt då hon såg honom närma sig.

— O, sir Percy, sade hon glatt, säg mig, har ni sett föreställningarna? Sannerligen är inte det här det lustigaste jag har varit med om på mången god dag. Vore det inte för min stackars lilla Juliettes suckar och rysningar, så skulle det vara en av de muntraste dagarna i mitt liv.

Hon klappade ömt Juliettes arm.

— Tvinga mig inte att blygas inför sir Percy, viskade den unga flickan, i det hon kastade skygga blickar på den elegante kavaljeren framför sig. Förgäves sökte hon därvid att i denna societetsfjärils sävliga, sprättaktigt pråliga uppenbarelse återfinna något spår av den dådkraftiga handlingens man, av den dristige våghalsen, som bortsnappat både henne och hennes älskade ur själva bödelskärran, som skulle föra dem till döden.

— Jag vet, att jag borde känna mig glad, fortfor hon med ett försök att småle, jag borde försöka glömma allt utom att jag är skyldig …

Sir Percys skratt avbröt hennes oavslutade mening.

— Besitta! Tänk, allt vad jag inte borde glömma då! sade han ljudligt. Tony här har under hela den senaste halvtimmen skrikit på iskall punsch, och jag lovade honom att ta reda på ett stånd, där man kunde