dömet från den eleganta lilla värld, som hade sin medelpunkt i Carlton House och Ranelagh.
Inte för att sir Percy Blakeney var impopulär hos det täcka könet. Vare det långt ifrån den samvetsgranne historieskrivaren att ens antyda något dylikt. Damerna skulle ansett varje fest tråkig, där inte sir Percys kvickheter genljödo i balsalen, där hans nya sidenrock och broderade väst inte påkallade kommentarer och beundran.
Men detta var den frivola krets, vilken lady Blakeney aldrig tillhört.
Det var välbekant att hon alltid betraktat sin godmodige make såsom den mest villiga och mest naturliga skottavla för sina bitande kvickheter; alltjämt riktade hon gärna ett eller annat skott mot honom, och han var alltjämt lika redo att låta pilen utan att skada studsa tillbaka från hans orubbligt goda humörs fläckfria sköld. Men tvärtemot London-societetens alla seder och bruk syntes Marguerite numera sällan på fester eller på operan utan sin make; hon gjorde honom sällskap på alla kapplöpningar, och en kväll hade hon rentav — o fasa! — dansat gavott med honom.
Societeten förfasade och förvånade sig — försökte skriva lady Blakeneys plötsliga förälskelse på den utländska excentricitetens konto och tröstade sig slutligen med tanken att dessa dumheter, när allt kom omkring, inte kunde vara länge och att hon var en alltför intelligent kvinna och han en alltför perfekt gentleman för att låta detta abnorma sakernas tillstånd fortsätta länge.
Under tiden förklarade damerna att denna äktenskapliga kärlek var en mycket ensidig historia. Ingen kunde påstå att sir Percy visade sin makas tydliga uppmärksamhet annat än hövlig likgiltighet. Hans lättjefulla blick lyste aldrig upp, när han steg in i en balsal, och många visste med full säkerhet att lady Blakeney tillbringade många ensamma dagar i sitt vackra hem i Richmond, medan hennes herre och man
