Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

34

Han ville ha underrättelser om hertiginnan de Verneuil, som jag hade äran att eskortera från Frankrike. Vid den tiden jag hade talat om för honom allt vad han ville höra, var det för sent att träffa dig hemma, och då tänkte jag att jag skulle finna dig här.

Marguerite stod tyst ett ögonblick, men hon stampade otåligt i marken och fingrade nervöst på guldfransen kring sin schal. Uttrycket av glädje och strålande lycka tycktes plötsligt ha försvunnit ur hennes anlete, och ett djupt veck syntes mellan hennes ögonbryn.

Hon drog en kort, djup suck och såg åter upp på sin make.

Han stod och betraktade henne med ett godmodigt, kanske litet sarkastiskt leende, och hennes ansikte mörknade ytterligare.

— Percy! sade hon helt tvärt.

— Ja, min vän.

— Denna oro är outhärdlig. Du har nu två gånger i denna månad varit över till Frankrike och riskerat ditt liv så lättsinnigt, som om det inte numera tillhörde mig. När skall du väl sluta med dessa vansinniga äventyr och låta andra utkämpa sina egna strider och rädda sina egna liv bäst de kunna?

Hon hade talat med stigande häftighet men med eu röst, som knappast höjde sig över en viskning. Även i ögonblickets upphetsning aktade hon sig väl för att prisgiva hans hemlighet.

Han svarade ej genast, men såg forskande in i hennes vackra ansikte, i vilket en hjärtslitande ängslan tydligt avspeglade sig.

Därpå vände han sig om och tittade på det ett stycke därifrån belägna, ensliga tältet, över vars framsida man nyss uppsatt ett stort plakat med orden:

»Kom och se en verklighetstrogen framställning av giljotinen!»

Utanför tältet stod en man, klädd i trasiga byxor, med en frygisk mössa på huvudet, prydd med en tri-