42
Hundratals människor ha lidit på samma sätt som jag. Jag hade fiender i Paris. Gud vet varför. Jag har aldrig sökt skada någon, men någon måste ha hatat mig och önskat mig ont. Och det går så lätt att tillfoga sina medmänniskor ont i Frankrike i dessa dagar. En angivelse — en undersökning — en anklagelse. Och så flykten från Paris … de förfalskade passen … förklädnaden … mutorna … umbärandena … de smutsiga gömställena. Åh, jag har gått igenom det alltsammans … smakat på alla slag av förödmjukelse … utstått alla slag av förolämpningar … Kom ihåg att jag inte var någon hög aristokrat … någon hertiginna eller utarmad grevinna … tillade hon med tydlig bitterhet, annars skulle kanske de engelska kavaljerer, som folkets röst kallar »Den Röda Nejlikans liga», ha intresserat sig för mig. Jag var bara en fattig skådespelerska och måste ta mig ut ur Frankrike ensam eller förgås på giljotinen.
— Det gör mig så ont, sade Marguerite enkelt. Berätta för mig hur ni klarade er, när ni kom fram till England, fortsatte hon efter en stund, då hon märkte att Désirée Candeille försjunkit i tankar.
— Jag lyckades få några engagemang till att börja med, svarade fransyskan. Jag spelade vid Sadlers Wells och hos mrs Jordan vid Covent Garden, men främlingslagen gjorde snart slut på det. Ingen teaterledare vågade sedan giva mig några roller och så …
— Och så?
— Åh, jag hade några juveler, och dem sålde jag — litet pengar, och dem lever jag på nu … Men när jag uppträdde vid Covent Garden, kunde jag skicka en del av min lön till några av de fattigare klubbarna i Paris. Mitt hjärta blöder för de hungrande … Stackare, de äro missledda och vilseförda av själviska demagoger … Det gör mig så ont att jag inte kan göra mer för att hjälpa dem … och det ökar min självaktning, om jag genom att sjunga på marknader fortfarande kan skicka några francs till dem som äro fattigare än jag.
