Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
41

— Det är en behjärtansvärd sak ni har åtagit er sade hon, madame … tillade hon frågande.

— Mitt namn är Candeille — Désirée Candeille, inföll fransyskan.

— Candeille? utropade Marguerite med plötslig livlighet. Candeille? … Naturligtvis från …

— Ja … från Théâtre des Variétés.

— Ah, nu förstår jag varför ert ansikte redan från början föreföll mig så bekant, sade Marguerite, denna gång med äkta hjärtlighet. Jag är en före detta kollega, ser ni. Mitt namn var S:t Just, innan jag gifte mig, jag tillhörde Maison Molière.

— Jag vet det, sade Désirée Candeille, och hyste en svag förhoppning, att ni skulle komma ihåg mig.

— Ja, vem kan väl glömma demoiselle Candeille, teaterhimlens mest populära stjärna!

— Åh, det var så länge sedan.

— Bara fyra år.

— En fallen stjärna är snart förgäten.

— Varför fallen?

— Jag hade att välja mellan landsflykt och giljotinen, svarade Candeille enkelt.

— Åh, är det möjligt? sade Marguerite med verkligt deltagande. Med karakteristisk impulsivitet hade hon nu skakat av sig sin forna misstro; hon hade besegrat sina misstankar eller i varje fall förvisat dem till bakgrunden av sitt sinne.

Denna kvinna var en kamrat; hon hade lidit och var i nöd och kunde därför ha anspråk på en landsmaninnas hjälp och vänskap.

Följaktligen räckte Marguerite ut sin hand och fattade Désirée Candeilles. Hon tvingade sig till att blott känna beundran för denna unga flicka, vars hela uppträdande vittnade om ädelt burna sorger och modigt utståndna lidanden.

— Jag vet inte varför jag skall göra er sorgsen med min historia, återtog Désirée Candeille efter en kort paus, under vilken hon tycktes kämpa mot sin egen sinnesrörelse. Den är inte särskilt intressant.