Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

52

någon av »Den Röda Nejlikans» förklarade fiender ett nederlag.

— Icke heller jag har på mången god dag träffat monsieur Chauvelin, ropade hans kunglig höghet med tydlig ironi. Och om jag ej missminner mig, sir, så lämnade ni min faders hov något brådstörtat förra året.

— Ja, ers kunglig höghet, sade sir Percy i munter ton, min vän, monsieur — hm — Chaubertin och jag hade en viktig sak att dryfta som endast kunde avhandlas i Frankrike. Har jag inte rätt, monsieur?

— Fullkomligt rätt, sir Percy, svarade Chauvelin kort.

— Vi hade att avhandla om en avskyvärd soppa i Calais, inte sant? fortsatte Blakeney i samma skämtsamma ton, och om vin, som, min själ, var vinäger. Monsieur — — Chaubertin — — nej, nej, förlåt — — Chauvelin — — monsieur Chauvelin och jag voro fullkomligt ense därom. Det enda vi voro skiljaktiga i var med avseende på snus.

— Snus? skrattade hans kunglig höghet, som tycktes mäkta road.

— Ja, ers kunglig höghet — snus. Monsieur Chauvelin här har — om jag så får uttrycka mig — en så fördärvad smak med avseende på snus, att han föredrager det med en tillsats av peppar. Eller hur, monsieur — hm — — Chaubertin?

— Chauvelin, sir Percy, anmärkte ex-ambassadören torrt.

Han var fast besluten att ej låta bringa sig ur jämvikt och såg obesvärad och lugn ut, under det att hans oförskämde fiende roade sig på hans bekostnad.

Marguerite tog därunder icke sina ögon från det hårda, sluga ansiktet.

Medan de tre männen talade, tycktes det henne plötsligt, att hon förlorade allt intryck av att det var verklighet, detta, som pågick omkring henne. Hela denna situation föreföll henne så underligt bekant, liksom en dröm, som hemsökt henne mången gång förut.