Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
51

blickade an på Chauvelins svartklädda gestalt och än på den pompöst utstyrde sir Percy. Även han undrade vad som försiggick bakom den låga, släta pannan, bakom den outgrundliga, godmodiga blicken i den oefterhärmlige unge sprättens ögon.

Av de fem personer, som nu befunno sig i det mörka och kvava tältet, föreföll sir Percy Blakeney vara den ojämförligt minst förvirrade. Han hade tegat just tillräckligt länge för att Chauvelin skulle hinna bibringas en känsla av ytterlig retlighet och obehag och gick därpå fram till den forne ambassadören med utsträckt hand och med det mest förbindliga leende på sina läppar.

— Åh, sade han med ett halvt blygt, halvt godmodigt småleende, min ärade vän från Frankrike! Jag hoppas, sir, att ni befinner er vid god hälsa här i vårt ruskiga klimat!

Den glättiga rösten tycktes upplösa den rådande spänningen. Marguerite drog en suck av lättnad. Vad var på det hela taget naturligare, än att Percy, med sin storartade förmåga att behandla människor på det mest oväntade och bekymmerslösa sätt, skulle på det sättet hälsa den man, som en gång svurit att föra honom till giljotinen?

Chauvelin själv, som vid detta laget var van vid sin fiendes oförvägna kallblodighet, kände sig knappast överraskad. Han bugade sig djupt för hans höghet, som — tydligen road av Blakeneys infall — nu liksom alltid var böjd för att visa sig nådig, ehuru Chauvelin personligen, såsom en välkänd ledare av en konungamördareregering, väckte hans naturliga motvilja.

Men prinsen såg nu i den lilla hopsjunkna figuren framför sig en präktig skottavla för sin vän Blakeneys giftiga pilar. Och ehuru historiebeskrivarna ej varit i stånd att bestämt konstatera huruvida prins Georg av Wales var underkunnig om sir Percys dubbelliv eller ej, så råder det likväl intet tvivel om att han alltid med stor förnöjelse njöt av varje tillfälle som bragte