Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
55

man i fred, förrän hon lyckats fånga hans uppmärksamhet: under en paus mellan två danser … så lång stund, som det tog att gå över en lerig väg.

Men i fem minuter var hon fast besluten att äga en mans fulla uppmärksamhet och att vinna hans beundran. Och hon lyckades nästan alltid.

Därför hatade kvinnorna henne. Männen voro roade. Det är synnerligen angenämt att avtvingas beundran, att se sin uppmärksamhet så beslutsamt eftersökt.

Och Candeille kunde vara mycket underhållande, och som Madelon i Molières »De löjliga preciöserna» var hon alldeles oefterhärmlig.

Detta var emellertid på den gamla goda tiden, strax innan Paris greps av fullständigt vanvett, innan terrorregimen satte in och innan före detta kung Louis avrättats.

Candeille hade fått i sitt lilla äventyrslystna huvud att hon skulle vilja resa till London. Det hela var naturligtvis ett experiment. Det tröga engelska folket på andra sidan vattnet visste så litet om vad god skådespelarkonst verkligen var. Tragedi? Nåja, för all del — deras stora, grova skådespelerskor kunde kanske klara en eller två stora scener, där ett kraftigt yttre och en bärande röst kunde komma väl till pass och där utstående tänder inte märktes mitt under den dramatiska intensiteten.

Men komedi!

Ah! ça non, par exemple! Demoiselle Candeille hade träffat många engelska herrar och damer på den gamla goda tiden i Tuilerierna, men hon kunde verkligen inte föreställa sig någon av dem utförande de pikanta scenerna hos Molière eller Beaumarchais.

Demoiselle Candeille var av den uppfattningen att varenda engelskfödd individ hade mycket stora tänder. Och stora tänder lämpa sig icke för välspelade komediscener, för leenden, för mångtydigheter.

Hennes egna tänder voro mycket små och vita och mycket vassa, som en kattunges.