Men dessa blevo aldrig riktigt på modet. Oviljan mot Frankrike och allt, vad som försiggick där, var alltför utpräglad just i den societet, som demoiselle Candeille hade önskat vinna med sina talanger, för att Englands »jeunesse dorée» skulle låta sig locka att gå och se Molière spelas på franska av en fransk trupp. Och vad hennes egna landsmän i England beträffade, togo de ringa notis om henne.
En del av dessa — aristokrater och emigranter — betraktade skådespelerskan, som var god vän med alla jakobinerna i Paris, som föga bättre än »canaille». De undveko sorgfälligt att lägga märke till hennes existens och förödmjukade henne, så snart de fingo tillfälle.
Den andra delen — huvudsakligen bestående av revolutionsregeringens agenter och spioner — skulle hon med glädje ha undvikit. De hade till en början ställt ständiga krav på hennes börs, hennes talang och hennes tid; så tröttnade hon på dem och kände sig mer och mer obenägen att identifieras med ett kotteri, som var så illa sett av samma »jeunesse dorée», som Candeille var angelägen att erövra.
I sitt eget land var hon — och hade alltid varit — en god republikan, Marat hade varit den, som först förskaffat henne framgång på hennes bana genom sina kraftiga lovord om hennes talang i sin vitt spridda tidning. Och hon hade i Paris tillhört konstnärernas och skådespelarnas stora kotteri, där de voro republikaner varenda en. Men i London gick det icke för sig att beblanda sig med sansculotte-journalister och smädeskrivare, vilka hemsökte socialistklubbarna i den engelska huvudstaden och som voro upphovet och roten till alla dessa upproriska möten och förrädiska sammanslutningar, vilka förskaffade Pitt och hans ämbetsbröder så många svårigheter och så mycken oro.
Den ena efter den andra av Désirée Candeilles kamrater, manliga och kvinnliga, vilka följt henne till England, återvände snart till sitt hemland. När kriget
