Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

58

förklarades, blevo en del av dem återsända på grund av främlingslagen.

Men Désirée hade stannat kvar.

Hennes gamla vänner i Paris hade lyckats bibringa henne insikt om, att hon ej var vidare välkommen där just nu. Sansculotte-journalisterna i England, revolutionsregeringens agenter och spioner hade vetat att hämnas på den unga aktrisen för de talrika och bitande snärtar hon låtit dem smaka. Och i dessa tider hade begreppet »ovälkommen till Frankrike» en dyster och farlig betydelse.

Candeille vågade icke återvända — åtminstone icke för närvarande.

Hon hoppades dock att med sin intriganta förmåga och sina välkända förförelsekonster kunna återerövra de jakobinska kretsarnas vänskap och vände därför ännu en gång sin blick till socialistklubbarnas filialer i England.

Men demoiselle Candeille råkade därvid sätta sig emellan två stolar — som ordspråket säger. Hennes planer blevo kända på högre ort och hennes förbindelse med de upproriska klubbarna i London dunstade snart ut. Och på så sätt kom det sig, att Désirée en vacker dag erhöll en skrivelse från kungliga civilministeriet, vari meddelades att »på grund av 33:e lagparagrafen kap. 5 av Georg III:s lag» hon, Désirée Candeille, fransk undersåte, nu bosatt i England, förständigades att på hans majestäts befallning inom sju dagar lämna Englands konungarike och att i händelse sagda Désirée Candeille vägrade att efterkomma denna befallning, skulle hon häktas, ställas inför rätta och ådömas en månads fängelse samt därefter inom bestämd tid lämna landet vid straff att eljest dömas till deportation på livstid.

Detta betydde att demoiselle Candeille hade precis sju dagars tid till att söka försona sig med sina forna vänner, vilka nu styrde Paris och Frankrike med obeveklig och ständigt blodfläckad hand. Man må ej för-