62
IX.
LADY BLAKENEYS ASSEMBLE.
I krönikorna från den tidens eleganta sällskapsvärld återfinnas åtskilliga berättelser om den lysande mottagning, som lady Blakeney gav i sitt ståtliga lanthem denna höst.
Blakeney Manors stora gemak hade aldrig företett en så strålande anblick som vid detta minnesrika tillfälle — minnesrikt på grund av de tilldragelser, som avslutade den lysande aftonen.
Prinsen av Wales hade sjöledes kommit över från Carlton House. De kungliga prinsessorna kommo tidigt. Och hela det förnäma London var där, pratade och skrattade, exponerade eleganta toaletter och dyrbara juveler, dansade, flirtade, lyssnade till stråkorkesterns toner eller strövade omkring i trädgårdarna, där de sista rosorna och heliotroperna spredo en ljuvlig vällukt i den balsamiska luften.
Men Marguerite kände sig nervös och orolig. Hur hon än stred däremot, kunde hon ej befria sig från den känsla av något kommande ont, vilken hade bemäktigat sig henne från första ögonblicket, då hon stod ansikte mot ansikte med Chauvelin.
Denna oförklarliga drömkänsla låg ännu över henne, denna känsla av att hon själv, aktrisen Candeille, Percy och till och med hans kunglig höghet för tillfället voro uppträdande skådespelare i ett av Chauvelin skrivet och iscensatt skådespel. Ex-ambassadörens ödmjukhet, hans erbjudande av vänskap, hans lugna fördragande av sir Percys godmodiga skämt — allt var bedrägeri. Marguerite kände det. Hennes kvinnliga instinkt, hennes kärlek ropade högt till henne varningens ord. Men det fanns något i hennes mans natur, som gjorde
