dragenhet hon varit utsatt för av de i England bosatta franska aristokraterna kände hon, att hon nu skulle få njuta av en afton full av triumfer.
Intrigen fyllde henne med spänning. Hon kände inte riktigt Chauvelins syften, vad han avsåg, när han krävde hennes tjänster och lärde henne den roll han ville att hon skulle spela.
Att han hyste vittsvävande planer och syftade högt betvivlade hon icke. Den belöning hon mottagit var bevis nog.
Lilla Fanchon stod där, mållös av beundran, medan hennes matmoder alltjämt förtjust vände och vred på det ovärderliga halsbandet.
— Mademoiselle skall väl bära diamanterna i kväll? frågade hon med tydlig iver; hon skulle blivit bittert besviken att se det vackra smycket åter försvinna i det mörka marokängetuiet.
— Javisst, Fanchon! sade Candeille med en suck av tillfredsställelse. Se till att låset är riktigt säkert, min flicka.
Hon lade halsbandet kring sin välformade hals, och Fanchon knäppte låset.
Så hördes en skarp knackning på porten.
— Det är monsieur Chauvelin, som kommer och hämtar mig med bärstolen. Är jag alldeles färdig, Fanchon? frågade Désirée Candeille.
— Ja, mademoiselle, suckade den lilla kammarjungfrun, och mademoiselle är mycket vacker i kväll.
— Lady Blakeney är också mycket vacker, Fanchon, svarade aktrisen naivt, men jag undrar om hon kommer att bära något så dyrbart som Marny-diamanterna.
Åter knackade det på porten. Candeille kastade en sista belåten blick på sig själv i spegeln. Hon kunde sin roll och visste att hon var lämpligt klädd för den. Ännu en gång rörde hon förtjust med fingerspetsarna vid diamanterna kring sin hals, tog kappa och huva från Fanchon och var färdig att gå.
