Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
65

— Vi skola hoppas, att ni en dag återfår dem, min lilla vän, sade Marguerite, i det hon följde den unga flickan ut ur det lilla vardagsrummet till de större festsalarna.

— Ja, det hoppas jag verkligen, suckade Juliette. Då tiderna blevo så svåra i Frankrike efter min älskade fars död, tog hans biktfar och vän, abbé Foucquet, hand om alla min mors juveler för min räkning. Han påstod, att de skulle vara i gott förvar på samma ställe som de dyrbarheter, som tillhöra hans egen lilla kyrka i Boulogne. Han befarade ej något kyrkorån och ansåg, att de skulle vara säkrast dolda där, ty ingen skulle väl söka efter de Marnyska familjejuvelerna i en liten landskyrkas underjordiska valv.

Marguerite svarade icke. Vilka tvivel hon än hyste om den saken, tjänade det ingenting till i att störa den unga flickans tillförsikt.

— Den käre abbé Foucquet, sade Juliette efter ett ögonblick, hans tillgivenhet är av den arten, som jag är säker på att man aldrig finner under de nya regimerna av anarki och så kallad jämlikhet. Han skulle kunnat offra sitt liv för min far eller för mig. Och Jag vet att han aldrig skulle skiljas från juvelerna, som jag anförtrodde i hans vård, så länge han hade kraft att försvara dem.

Marguerite skulle gärna velat tala litet mer om saken. Det var mycket gripande att bevittna stackars Juliettes hopp och förtröstan, som hon var förvissad om aldrig skulle gå i uppfyllelse.

Lady Blakeney visste så mycket om vad som just då pågick i Frankrike: kyrkorov, konfiskationer, officiella stölder, öppna rån, allt i jämlikhetens, broderskapets och patriotismens namn. Hon visste naturligtvis ingenting om abbé Foucquet, men den lilla vackra bild av den tillgivne gamle mannen, som Juliette målat med sina kärleksfulla ord, hade starkt vädjat till hennes medlidsamma hjärta.

Instinkten och kännedomen om det politiska tillståndet i Frankrike sade henne att genom att anförtro

D. G. N. 5