66
den gamle abbén värdefulla familjejuveler hade Juliette sig själv ovetande försatt den man hon så starkt litade på i fara för förföljelse från en regering, som ej ens erkände familjeegendomens laglighet. Men nu var det varken tid eller tillfälle att gå närmare in på ämnet. Marguerite beslöt att återvända till det litet senare, då hon blev ensam med mademoiselle de Marny och framför allt då hon kunde rådgöra med sin make om bästa sättet att återföra den unga flickans egendom till henne och befria den tillgivne gamle mannen från det farliga ansvar han så osjälviskt påtagit sig.
Under tiden hade de båda damerna kommit in i den första av den långa rad salonger, där den lysande festen skulle äga rum. Trappuppgången och hallen nedanför voro redan fyllda med tidigt anlända gäster.
Lady Blakeney bad nu Juliette stanna kvar i balsalen och tog själv plats i den praktfullt dekorerade övre hallen för att välkomna sina gäster. Hon hade ett småleende och ett vänligt ord för alla.
Londons förnämsta och elegantaste värld var det, som nu i en oavbruten ström begynte passera förbi henne, utbytande de konstmässigt utförda hälsningar, vilka tidens uppstyltade mod föreskrev för denna fjärilsvärld.
Lakejerna i hallen ropade ut gästernas namn, när de gingo uppför trappan: namn, ryktbara inom politiken, idrottsvärlden, på vetenskapens och konstens område, historiska namn, enkla namn, som nyss gjort sitt inträde i det offentliga livet, höga adelstitlar. De rymliga salongerna fylldes snabbt. Hans kunglig höghet hade just stigit ur sin båt, sades det. Ljudet av skratt och prat hördes överallt, som från en flock granna fåglar.
Ofantliga knippen av aprikosfärgade rosor i silvervaser fyllde luften med sin starka doft. Solfjädrarna sattes i rörelse. Stråkorkestern anslog begynnelseackorden till en gavott.
Just då hördes från lakejerna vid foten av trappuppgången med stentorsröst:
