Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
67

— Mademoiselle Désirée Candeille och monsieur Chauvelin.

Marguerites hjärta hoppade till — hon kände hur hennes strupe plötsligt snördes ihop.

Till en början såg hon icke Candeille, endast Chauvelins spensliga gestalt, som vanligt helt i svart, med böjt huvud och händerna på ryggen; han steg långsamt uppför den breda trappan, mellan dubbla rader av herrar och damer i lysande dräkter — de betraktade nyfiket ex-ambassadören från det revolutionära Frankrike.

Demoiselle Candeille gick före Chauvelin. Hon stannade på trappavsatsen och gjorde den vackraste och mest fulländade nigning inför värdinnan. Leende och strålande såg hon ut, och smakfullt var hon klädd med en liten krans av guldlöv i håret. Det enda smycke hon bar var fullkomligt furstligt — ett bländande juvelhalsband kring den vackert formade halsen.




X.
UTMANINGEN.

Det var strax före midnatt det hände — i ett av de mindre rummen, vilka lågo i en rad innanför den förnämsta balsalen.

Dansen hade fortgått en stund, men det var en varm kväll, och snart tycktes lady Blakeneys gäster börja få lust att vandra omkring i trädgårdarna och växthusen eller slå sig ned, där man kunde få njuta någon svalka.

Det påstods, att en ny, förtjusande fransk sångerska skulle sjunga några egendomliga och vackra sånger, som man ännu ej hört i England.

Intill den förnämsta balsalen låg det åttkantiga musikrummet, som var strålande upplyst och i vilket ett