Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
69

Medan hon yttrade detta, lade hon lugnande sin hand på Juliettes darrande arm. Hennes vakna instinkt, som hela aftonen varit på sin vakt, vädrade ett mysterium i detta utbrott från hennes unga skyddslings sida.

Juliette lät icke lugna sig. All den förföljda, landsflyktiga aristokratens vrede och förakt för de segrande inkräktarna svallade i detta ögonblick upp i hennes unga, sargade själ. Hon hade lidit så gränslöst just genom den klass av forna kökspigor, på vilken kvinnan framför henne var ett så typiskt exempel. Åratal av sorg och fattigdom lågo bakom henne — förlusten av förmögenhet, släkt och vänner — ja, levde hon inte i denna stund såsom ett nådehjon på främlingars barmhärtighet?

Och allt detta utan hennes egen förskyllan! Genom hennes samhällsklass’ fel måhända, men icke genom hennes eget!

Hon hade lidit mycket, och ännu var hon i ett tillstånd av skälvande, nervös överretning. Av någon orsak, som hon efteråt ej kunde förklara, kände hon sig upprorisk och obehärskad, retad till obetänksamt raseri genom den blick av övermodig triumf, varmed Candeille betraktade henne.

Efteråt skulle hon ha velat bita av sig tungan, hellre än att ha förgått sig så, som hon gjorde, men i denna stund var hon fullkomligt ur stånd att hejda sin egen uppbrusande, häftiga sinnesrörelse.

— Jaså, mademoiselle Candeille, säger ni? utropade hon med vrede och förakt. Désirée Candeille, menar ni, lady Blakeney! Min mors forna kökspiga, som helt skamlöst kråmar sig med min älskade mors juveler, som hon förmodligen har stulit — —

Den unga flickan darrade från huvud till fot. Tårar av vrede skymde hennes blick. Och hennes röst — som lyckligtvis alltjämt var låg, ja, knappast högre än en viskning — ljöd hes och otydlig.

— Juliette! Juliette! Jag ber er! förmanade Marguerite. Ni måste behärska er — ni måste verkligen,