Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

70

ni måste — — Mademoiselle Candeille, jag ber er, lämna oss!

Men Candeille, som kunde sin roll väl, hade alls icke för avsikt att nu lämna slagfältet.

Ju mera vredgad och upprörd mademoiselle Marny blev, desto mera övermodigt och stolt triumferande blev den unga aktrisens hela utseende. Ett ironiskt leende spelade på hennes läppar, hennes mandelformade ögon voro halvslutna, och mellan de långa ögonhåren betraktade hon den unga förnäma flickan, som berövats allt och som nu stod där skälvande inför henne. Huvudet höll hon tillbakakastat, som om hon ville trotsa konvenansens regler, vilka ju onekligen måste förbjuda varje slags stormigt uppträde i lady Blakeneys gästfria hus. Och hennes fingrar lekte på ett retsamt sätt med juvelhalsbandet, som gnistrade kring hennes hals.

Hon behövde alls icke för sig själv upprepa de ord, varmed hennes roll inpräntats i henne. Hennes talang, hennes egna känslor hjälpte henne att uppträda precis så, som Chauvelin skulle ha önskat. Och hennes medfödda simpelhet hjälpte henne att i den stunden antaga just det sätt, som han ville. I själva verket hade Désirée Candeille i detta ögonblick glömt allt utom nuet: en mer än föraktfull förolämpning från en av de utfattiga aristokrater, som gjort hennes egen vistelse i London så obehaglig och så föga framgångsrik.

Det var icke första gången, som hon känt sig sårad av dessa aristokraters högmod, men hon hade aldrig haft tillfälle att ställa till en skandal för att hämnas sin egen förödmjukelse. Detta glödande hat till de rika och sysslolösa klasserna, vilket var så karakteristiskt för dot revolutionära Frankrike, sjöd nu högt inom henne. Aldrig förr hade hon — en obetydlig kringresande aktris från en av Paris’ mindre teatrar — haft tillfälle att med smädelser besvara de ironiska anmärkningar, som gjorts till och om henne av de utfattiga men högdragna emigranter, vilka med öppna armar