emottagits i just de kretsar i London, där hon själv förgäves försökt att vinna inträda.
Nu lät äntligen en medlem av denna hatade klass, retad intill gränsen av sin självbehärskning, sin barnsliga och oresonliga vrede ta överhand över den sedvanliga lugna ironien i de aristokratiska avsnäsningarna.
Juliette hade tystnat ett ögonblick för att hejda de vredens tårar, som mot hennes vilja kvävde hennes röst och förblindade hennes ögon.
— Åhå! Hör man på bara! skrattade Candeille. Nej, hör på den där unga slinkan!
Juliette hade emellertid nu vänt sig till Marguerite och började ivrigt förklara saken.
— Min mors juvelhalsband! sade hon nästan gråtande. Fråga henne, hur hon har kunnat komma över det! Då jag var tvungen att lämna mina fäders hem — som revolutionsregeringen rövade ifrån mig — då lyckades det mig att rädda undan min mors juveler — ni vet ju — jag talade ju just om det för er för en stund sedan — — Abbé Foucquet — den käre gamle gubben! — räddade dem åt mig — dem och litet pengar, som jag hade kvar — han tog hand om det alltsammans — och nu ser jag ju det halsbandet — min mors halsband — kring halsen på den där kvinnan — —— Och jag vet, att han inte skulle ha lämnat det ifrån sig, så länge det fanns en livsgnista i honom!
Hon talade med av snyftningar halvkvävd stämma. Och Marguerite försökte hela tiden att med all sin viljas makt, ja, till och med handkraft draga henne ut ur rummet för att göra ett slut på denna pinsamma scen.
Egentligen borde hon väl varit ond på Juliette för hennes barnsliga och oförståndiga häftighet. Men hon kunde det ej, ty hon kände i sitt innersta hjärta, att allt detta på förhand bestämts och arrangerats — icke av ödet och icke av en högre hand, utan av den skickligaste intrigmakare, som den tidens Frankrike någonsin ägt.
Ja, hon blev ej det minsta överraskad eller bestört, då hon, just som hon nästan lyckats att draga Juliette
