Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
73

— Mademoiselle, sade Marguerite i befallande ton, Jag måste be er komma ihåg, att mademoiselle Marny är min vän och att ni själv är gäst i mitt hus.

— Åh, jag försöker nog inte glömma det, genmälde Candeille, men ni måste medge, medborgarinna, att det sannerligen behövs ett helgons tålamod för att fördraga den där utfattiga slynans oförskämdhet, den där slynan, som för helt kort tid sedan stod inför sitt eget lands domstol, anklagad för osedligt leverne!

Det uppstod ett ögonblicks tystnad, varunder Marguerite tydligt kunde höra en suck av tillfredsställelse undslippa Chauvelin.

Plötsligt nådde ett muntert skratt de fyra i denna scen uppträdande skådespelarnas öron. Och sir Percy Blakeney inträdde i rummet — ståtlig och elegant i sin vita atlas-rock och sina luftiga spetskrås, oklanderlig i hållning och sätt. Med sin långa rygg lätt krökt och sin ena arm utsträckt och graciöst böjd närmade han sig mademoiselle Désirée Candeille.

— Får jag den äran, sade han med sitt artigaste och vördnadsfullaste maner, att föra mademoiselle till hennes bärstol?

Alldeles bakom honom i dörren stod hans kunglig höghet prinsen av Wales och pratade med tydlig bekymmerslöshet med sir Andrew Ffoulkes och lord Anthony Dewhurst. Ett förhänge, som hängde framför den öppna dörren, var till hälften draget åt sidan och därbakom syntes några grupper av praktfullt klädda människor, vilka stodo stilla eller promenerade omkring i de yttre rummen.

De fyra, som voro samlade i den lilla boudoaren, hade varit så upptagna av sina egna lidelsefulla känslor och av den våldsamma ordväxlingen att de inte märkt, när sir Percy Blakeney och hans vänner närmat sig.

Juliette och Marguerite blevo synbarligen häpna, och även Candeille tycktes helt överrumplad. Chauvelin ensam föreföll oberörd och lugn. Han steg blott litet åt sidan för att ge sir Percy rum att passera genom dörren.