Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

74

Candeille återhämtade sig emellertid snart nog från sin överraskning. Utan att göra en rörelse för att fatta Blakeneys framsträckta arm vände hon sig med en förolämpad teaterdrottnings min till Marguerite.

— Det är alltså mot mig, sade hon med konstlat lugn, som alla förolämpningar skola riktas i detta hus, till vilket jag har inbjudits som gäst! Man kör ut mig, som om jag vore en påträngande tiggerska. Och jag, som är en främling i detta land, måste göra den upptäckten att det bland alla dessa lysande engelska kavaljerer icke finnes en enda man av ära! Monsieur Chauvelin, tillade hon med höjd röst, vårt ädla fosterland har, om jag ej misstager mig, uppdragit åt er att försvara era obeskyddade landsmäns såväl heder som egendom. Och jag uppkallar er nu i Frankrikes namn att hämnas de förolämpningar, som i kväll ha hopats över mig!

Utmanande såg hon sig nu omkring från den ena till den andra av de omgivande. Men ingen vare sig rörde sig eller talade i detta ögonblick.

Tyst och skamsen hade Juliette fattat Marguerites hand och hakade sig nu fast vid den, som om hon från den ville draga till sig styrka och beslutsamhet.

Sir Percy stod alltjämt kvar i samma attityd av djupaste vördnad.

Prinsen av Wales och hans vänner betraktade denna scen med halvt roade, halvt likgiltiga miner.

Ett ögonblick — på sin höjd några sekunder — var det dödstyst i rummet, och man tyckte sig nästan kunna tydligt höra flera hjärtans slag.

Då steg Chauvelin fram helt lugnt och med artigt, tillmötesgående väsen.

— Tro mig, medborgarinna, sade han med eftertryck på orden och vände sig till Candeille, jag står helt och hållet till ert förfogande, men inser ni inte, att jag är hjälplös, då ju de, som så djupt ha förolämpat er, tillhöra ert eget oansvariga, om också förtjusande kön?