78
Prinsen av Wales, den förnämste åskådaren, yttrade för ögonblicket ej ett ord; och de övriga tycktes hålla andan, väntande, darrande av iver att få se, vad som nu skulle komma.
Endast här och var bröts dessa sekunders dödstystnad av det lätta fraset från en sidenklänning, det rytmiska fladdrandet av en solfjäder.
Dock var ju alltsammans en helt enkel sak. Ett gräl mellan två damer, tvenne herrar, som lade sig emellan, några ord i vredesmod — och därpå det oundvikliga förslaget att fara till Belgien eller något annat land, där den barnsliga och barbariska seden att avgöra sådana saker med värjan ännu icke blivit systematiskt utrotad.
Sådana scener hade, med endast få variationer, utspelats litet emellan i Londons salonger.
Engelska gentlemän hade tjogtals gånger farit över Kanalen för att avgöra liknande tvister på kontinentalt sätt.
Varför skulle då den nuvarande situationen verka så abnorm? Sir Percy Blakeney — en perfekt gentleman — var överlägsen i fäktkonsten och verkade mer än jämngod i styrka och skicklighet med den magre, mörkklädde lille motståndaren, som så summariskt utmanat honom att resa över till Frankrike för att utkämpa en duell.
Men hur det nu kom sig, tycktes alla i denna stund ha en känsla av att denna föreslagna duell skulle på något sätt bli olik varje annan strid, som dittills utkämpats mellan tvenne motståndare.
Måhända var det Marguerites bleka, liksom förstenade ansikte, som ingav en förnimmelse av att en tragedi lurade bakom allt detta — måhända också det omisskännligt förfärade uttrycket i Juliettes ögon eller det triumferande i Chauvelins eller ett visst något i hans kunglig höghets ansikte, som tycktes antyda att prinsen, trots att han var en något lättsinnig världsman, skulle givit mycket för att avstyra denna speciella sammanstötning.
