— Prat, karl! sade han otåligt, vändande sig till Chauvelin. Ni talar meningslösa ord. Sir Percy är engelsman, och detta lands lagar tillåta inga dueller eller så kallade hedersuppgörelser på det sätt, som man uppfattar det i Frankrike, och jag för min del kan ej tillåta —
— Förlåt, ers kunglig höghet, avbröt sir Percy med oemotståndlig godmodighet, ers höghet fattar inte fullt situationen. Min värderade vän här föreslår ej, att jag skall överträda detta lands lagar, utan att jag skall fara över till Frankrike med honom och slåss med honom där, i det land, där dueller och — hm — åtskilliga andra småsaker av samma slag äro tillåtna.
— Ja — ja visst, svarade prinsen. Jag förstår nog monsieur Chauvelins önskan — men ni — vad är er mening, Blakeney?
— Åh, svarade sir Percy i lätt ton, jag har naturligtvis antagit hans utmaning.
XI.
TID — PLATS — VILLKOR.
Det skulle verkligen varit mycket svårt att säga varför en plötslig tystnad genast sänkte sig över alla de närvarande vid dessa ord, som Blakeney uttalade i lätt ton.
Alla de i detta lilla salongsdrama uppträdande skådespelarna, vilka dittills spelat sina roller med sådan osviklig säkerhet, tycktes plötsligt stanna av i sitt spel, alldeles som om en osynlig ridå sänkts ned efter slutet av en akt för att markera den paus, under vilken de uppträdande skulle återhämta styrka och energi för att fortsätta med sina roller.
