80
ende, av bönfallande och befallande glöd flög över till henne i denna hypnotiska blick.
Snart såg han, hur spänningen i hela hennes väsen började vika. Hon tycktes samla all den andliga kraft, varöver hon förfogade, till en våldsam ansträngning att behärska sig.
Så tog hon Juliettes hand i sin och vände sig om för att lämna rummet; herrarna bugade, när hon gled förbi dem, och hennes eleganta sidenklänning frasade lätt, där hon gick fram. Hon nickade åt några, neg för prinsen och hade i nästa ögonblicket det utomordentliga modet och stoltheten att än en gång vända sig mot sin make för att slutgiltigt försäkra honom om att hans hemlighet nu var trygg hos henne i denna farans stund, såsom den varit det i segerns ögonblick.
Hon log och försvann ur sikte, föregången av Désirée Candeille, som, eskorterad av en bland herrarna, hade blivit egendomligt tyst och dämpad.
I det lilla rummet funnos nu endast några få herrar kvar.
Sir Andrew Ffoulkes hade iakttagit det försiktighetsmåttet att stänga dörren, sedan damerna gått ut.
Då vände sig hans kunglig höghet åter till monsieur Chauvelin och yttrade med låtsad likgiltighet:
— På min ära, monsieur, tycks det mig inte att vi alla uppföra en fars, som ej kan ha någon slutakt. Jag försäkrar er, att jag inte kan tillåta min vän Blakeney att fara över till Frankrike på er befallning. Er regering tillåter icke numera min fars undersåtar att landstiga på era kuster utan särskilt pass och då endast för något särskilt ändamål.
— Åh, ers kunglig höghet, inföll sir Percy, Jag ber er att inte hysa någon oro för mig i det avseendet. Min värderade vän här har nog — om jag ej misstar mig — ett pass för mig liggande i fickan på sin svarta rock. Och som vi båda hoppas att på allvar spetsa varandra — så, för tusan, där ha vi ju det särskilda ändamålet! Är det inte sant, sir, fortfor han, vänd till Chauvelin, att ni i fickan på er utsökt välskurna rock har ett pass
