Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

82

— Tre tärningskast, monsieur … Tid … plats … villkor, sade ni — tre tärningskast, och den som vinner får bestämma dem … Går ni med på det?

Chauvelin tvekade. Sir Percys gycklande sinnesstämning passade inte riktigt väl ihop med hans egna omsorgsfullt utarbetade planer.

Dessutom fruktade ambassadören för något slags fälla, och han tyckte inte riktigt om att överlämna avgörandet åt tärningarna.

Helt ofrivilligt vände han sig med ett vädjande uttryck till prinsen av Wales och de övriga närvarande.

Men den tidens engelsman var en boren spelare. Han levde med tärningarna i den ena fickan och kortleken i den andra. Prinsen själv utgjorde intet undantag från denna regel, och Englands förste gentleman var slumpens innerligaste tillbedjare i hela landet.

— Ja, låt för all del slumpen avgöra! sade hans höghet muntert.

— Slumpen, ja, slumpen! upprepade de andra ivrigt.

Chauvelin insåg, att det skulle ha varit oklokt att i ett så fientligt sinnat sällskap motsätta sig deras förslag. Dessutom hade en enda sekunds eftertanke redan sagt honom, att detta tärningsspel icke i någon väsentlig mån kunde hindra framgången av hans planer.

Om blott duellen komme att äga rum — och sir Percy hade gått alldeles för långt för att nu kunna draga sig undan — så måste den nödvändigtvis försiggå i Frankrike.

Frågan om tid och villkor för striden — vilken i bästa fall endast komme att bli ett gyckelspel, endast ett medel för att nå ett visst syftemål — kunde ej heller vara av någon betydelse.

Följaktligen ryckte han på axlarna med tydlig likgiltighet och sade i lätt ton:

— Som ni behagar.

Mitt i rummet stod ett litet bord, kring vilket en soffa och några stolar voro placerade. Omkring detta bord samlades nu en ivrigt intresserad liten grupp — främst bland dessa prinsen av Wales, som undrade,