Sida:Den namnlösa.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

94

vita, beniga händer, som arbetade med högar av ljusrött ister, vilket hon skar i små tärningar. Hon arbetade utomordentligt fort och med en förvånande kraft i händerna, nu som alltid. Såg man bara på händerna kunde man lätt dra den slutsatsen, att hon icke hade tanke för annat än denna gris och dess ljusröda ister. Men då hon lyfte huvudet och hälsade mig mötte jag ett ansikte med ett fridlöst och spänt uttryck. Och mitt i allt detta bröt ett litet leende fram, som om hon roat sig åt min förlägenhet, då jag upptäckte, att de andra redan arbetat ett par timmar med djuret. Jag passar ju aldrig på. Niklas hade fått kon på sin lott och malde henne genom kvarn medan många svettdroppar runno ner från hans ansikte i stenfatet. Gamla frun stoppade korv med blodiga tummar och bannade som vanligt. Djuret hade för det första varit rent på tok för fett, vilket bevisade hur Niklas slösade och hur mycket som fått hamna i svinspannen. Och nu togs den vidbrända steken åter fram. Slaktaren hade inte förstått sin sak, det var en skandal att man fått så för lite blod. Så eländig Helena såg ut i dag, nu skulle hon väl bli sjuk till julen, ja hon, modern, var säker på, att hennes enda nöje på året, nämligen nyårs­aftonens utflykt till mannens grav på Appelryds kyrkogård, skulle bli inställt. Men somliga män­niskor hade rakt ingen hänsyn för andra. Allt skulle varit en lek, däri hade Helena alldeles rätt,