95
om man inte haft Rakel och den sjuka stackaren att passa däruppe. Hon malde och malde i kapp med Niklas men ingen svarade henne, och vad mera var, ingen lät sig bekomma. Jag stod och överlade vad jag skulle kunna göra. Då jag såg Helena låta kniven sjunka ett ögonblick, som vore hon mycket trött, gick jag bort och tog den ur hennes hand. Hon protesterade, jag kunde ju mala kaffet eller vad som helst, detta var ett så smetigt göra. Men hon var alltför trött i handen för att göra långt motstånd, och jag bad henne koka sitt kaffe själv. Georg borde bestämt bjudas, sade jag, eftersom den första snön fallit. Han var vaken, för jag hade redan länge hört honom sjunga Den signade dag däruppe med högan röst.
— Då är herr doktorn vid sitt bästa humör, sade Niklas och sken som en sol. Vad tänkte Helena i detta ögonblick, då hon vände sig bort utan ett ord? Stack svartsjukan henne? Fröjdade hon sig i hoppet, att han dock var löst ur sin förbannelse, eller sörjde hon över hans glädje, därför att hon räddes bakslaget, som måste komma? Jag visste det icke, liksom jag över huvud icke var klar på förhållandet mellan Helena och hennes styvson. Förstod han en tiondel av hur hon höll av honom?
Jag skar snart fläsket lika automatiskt som Helena. Hela detta blod-, kött- och kaffeluktande kök, där gamla frun bannade och Niklas prisade
